Keramiska korallkrokanter och lysande kvinnokraft i glas

text av: Marika Bogren

Kvillrande, krulliga krumbukter… Organiska former som ger intryck av lekfull rörelse, med plana ytor avlösta av mer omsorgsfullt modellerade detaljer. Som en sorts färgglada korallkrokanter framstår skulpturerna för mina ögon och jag tänker handens poesi och gränslösa krafter, som varsamt förts till kontrollerad form. Vattnet är närvarande, men nu borta från den brända lerans materia. Skulpturerna är som konstruerade fossiler av havets vegetation och djurliv, som spegelbilder av havsdjupens rörelse och förförelse.

Jag har hamnat i ett korallrev av sinnlig kärlek. Havets urkrafter uppstår framför mig och lockar fram minnen från en urtid då jorden andades i rytm med havets vågor. Ur havet leran, förädlad genom konstnärens sinnliga händer, nu som gestalter i det blåa universums stora konstgalleri. Allt en process, en cirkelgång i mänsklighetens kretslopp. Det finns andliga dimensioner i verken – kanske är de rester av ett sjunket Atlantis? Eller är de Venus och andra gudinnors smycken, leksaker och föremål, fåfängliga och förgängliga? Fraktalfrukter från havets kärleksliv, i nån sorts metafysisk metafor? Fruktighet, fuktighet… Så kommer tankarna vid mina möten med skulpturerna.

Jag njuter dem alla, för deras unika uttryck och för den tekniska skicklighet som ligger bakom de olika variationerna i form och färg. Omsorgen om detaljerna i de stora objekten vittnar om den tid konstnären lagt i sitt arbete och om viljan till att utforska struktur och materialitet. Det är samma känsla jag får inför till exempel Bengt Berglunds konst, då han frigjorde keramikens uttryck och form vid Gustavsbergsfabriken under 1960-talet.

Erika Höglund är konstnärens namn. I leran framkallar hon sin konstnärliga vision. Färgerna i glasyrerna är hämtade ur metalloxider lika eviga som jorden själv. De keramiska utställningarna har genom åren fått namn som Havets trädgård, Pyramidrevet och Heavenly Sea. Kanske har skulpturerna ibland en praktisk funktion som skål eller tvålkopp, oftare är de just fantasifulla objekt till för ögats lyst och handens nyfikenhet.

Hon tycker om att jobba stort, men objekten myllrar av små och välarbetade detaljer, anlagda i komplicerade mönster och strukturer. Det är ett möte mellan makro och mikro. Hon har också deltagit med miniatyrer i samlingsutställningar. Det viktiga med keramiken är att Erika själv styr processen, från den blöta leran till det färdigbrända och glaserade föremålet. Det innebär ett ansvar och en kontroll, alla förtjänster tillfaller konstnären, men också alla misslyckanden. Trots det, eller på grund av det, är det här hennes experimentella förhållningssätt är som störst och däri ligger utmaningarna. Att vara i materialet, i den skapande stunden, är en stor del av själva konstnärskapet, även om processen förstås måste leda till föremål som kan omsättas i lön att leva på för att kunna fortsätta utvecklas. Och publikens ständiga efterfrågan visar att hon lyckats.

Erika skapar mest i keramik, men en huvudfåra har varit som glaskonstnär. Själv säger hon: ”Keramik är ett flöde, med glaset är det mer som att vara regissör”.

Född 1971 och uppvuxen i Hermanstorp i Småland gick Erika i skola i Boda och Emmaboda. Hon tillbringade sina somrar på södra Öland och driver idag Galleri och Café Båthuset i Grönhögen. Paret bor i Kalmar, där Erika också periodvis bedriver konstskola för barn, då hon också målar. Detta sker i egna verkstaden i Pukebergsateljéerna. Konstintresset startade med foto, mode och keramik. Och med ett mycket reserverat förhållande till sin ärvda konstnärliga bakgrund: pappa Erik Höglund och mamma Monica Backström är två av Sveriges mest namnkunniga glaskonstnärer som satt utvecklingen av glaskonsten på kartan, även internationellt. Det tog några år för Erika att frigöra sig och erövra sin egen konstnärliga ådra, för att på självständig grund verka i egen rätt. Där är hon nu, och vårdar sina rötter med stor glädje. Inte minst har stränga mormodern och textilkonstnären Astrid Sampe kommit att betyda mycket. De tycks förenas i den envishet som bara ett inre konstnärskap kan uppbära, att ständigt finna vägar för möjligheten att skapa. Att behålla sin integritet har varit viktigt – andras ivrighet att koppla samman hennes konst med föräldrarnas kändes i början som en belastning. Nu bär hon sin bakgrund som en skatt av viktiga erfarenheter. Och hon tycker om att få dra sig undan emellanåt och verka i det tysta. Hon hämtar gärna sin kraft i naturen.

”Jag har en varsamhet över min karriär. För mig är det viktigt att få njuta också av livet, väldigt mycket. Det har varit mycket som jag har sagt nej till för att få vara.”

Lusten till glaset fick hon söka långt hemifrån och på egen hand. Hon reste under tidigt 1990-tal till New York och Parsons School of Design, där hon plötsligt blev fri från den tunga familjehistoriken. Hon startade med att gjuta i glas och tiden i den amerikanska smältdegeln var utvecklande, också socialt.

Tillbaka i Sverige fick hon arbete i Målerås glasbruk, där hon lärde sig glasproduktionens fram- och baksidor. Den egna konstnärliga utvecklingen kom i strid med kraven på säljbarhet och massproduktion, som ju är och var den krassa verkligheten för den svenska glasbrukstradition, som nu till stor del gått i graven. Så upprätthöll Erika också en stor del av Målerås kommersiella produktion under flera år.

Inom glasområdet är ofta kvinnan och kroppen i fokus, det är en sorts universell moderlighet som tar plats i glaset. Erika bejakar sinnlighet och sensualism, lyfter fram kvinnligheten i sin självständiga och sexuellt aktiva kraft. Det är lustfyllt och lysande. Lysande också i bemärkelsen att det är i kontakten med ljuset som glaset kommer till sin verkliga rätt. Transparensen förstärker kurvorna i de skulpturala objekten och i de opaka verken får ytan struktur med hjälp av graverade eller gjutna mönster.

Att verka som glasformgivare är att arbeta med skickliga hantverkare, att inlåta sig i en process med glasblåsaren och arbetslaget av gravörer, slipare, gjutare. Glasframställning är både en snabb och en långsam teknik, där konstnären måste vara på plats och dirigera utvecklingen till precis det uttryck som önskas. Arbetsritningar kan föregå själva blåsandet eller gjutandet, men det är i stundens hetta man måste veta var man ska stoppa, flytta eller lägga till.

Material och teknik är en sak. Man måste också ha något att berätta. Det har Erika, på sitt underfundiga, kluriga och storstilade vis. Lyss inåt, till din egen resonanslåda, så hör du.